Födselns förlopp

Har man gått över tiden två veckor kanske man börjar undra om man ska använda mutor eller hot för att få ut sin inneboende, men faktum är att barn alltid kommer ut till slut, och för det mesta helt för egen maskin. Barn föder sig helt enkelt själva (med lite hjälp av mammans muskler!).
Hur lång förlossningen ska bli eller hur den ska kännas vet man aldrig i förväg. Man räknar med att det tar längre tid att föda första barnet, men hur många minuter, timmar eller dygn det ska ta beror på en mängd faktorer, där bland annat trygghet är en av de viktigare.

I stort sett alla förlossningar följer ett visst körschema. Mammans kropp får en signal att förlossningen ska börja (exakt var den signalen kommer ifrån, hur den ser ut eller vad som utlöser den vet man fortfarande inte).
Mammans kropp är fiffigSedan samarbetar barnet och mammans kropp på ett fiffigt och komplicerat vis för att barnet ska komma ut – motståndet på vissa ställen i livmodern får barnet att rotera till en viss ställning och så vidare, allt för att barnet ska ta sig ut så säkert som möjligt.

Följande är en generell beskrivning av förlossningens olika faser:

Förlossningen börjar
Den vanligaste signalen på att dagen B som i bebis är inne är förstås värkar, men många kvinnor har så kallade förvärkar innan de riktiga sammandragningarna börjar. Omföderskor kan ha förvärkar i veckor eller till och med månader före förlossningen!
Ett annat tecken på att födsloarbetet har satt igång kan vara att vattnet går, men det är inte så vanligt. Oftast går inte vattnet förrän barnet faktiskt föds.
Ytterligare ett tecken kan vara att slemproppen lossnar (även om det inte är alla som märker när det händer). Slemproppen är en geléaktig klump, en slags stor flytning, med eller utan blodstrimmor i. Den har suttit i livmoderhalsen som ett skydd för att inte släppa in bakterier och annat otyg till bebisen i livmodern.

Latensfasen
Förlossningens första fas kallas latensfasen. Den inleds med att livmodern, kvinnans största muskel, börjar dra sig samman i rytmiska vågor för att pressa ut barnet. Dessa sammandragningar (som ofta kallas värkar eller kontraktioner) går uppifrån livmodern ner mot livmodermunnen.
I början kommer sammandragningarna ganska sällan och oregelbundet. De är ofta rätt så harmlösa och kan kännas obestämda, mer som mensvärk framförallt i ryggslutet. I början varar sammandragningarna kanske cirka 15-20 sekunder för att senare öka till 60-90 sekunder.
Det är svårt att säga exakt hur många minuter, timmar eller dagar latensfasen pågår. Ibland kanske man inte ens märker av den för att den redan har gjorts ”i smyg” i förväg, men den kan också vara i flera dygn. Typiskt för latensfasen är att den inte accelererar märkbart utan ligger på ungefär samma lite orytmiska intensitet, och att det kan komma långa pauser emellanåt.

I det här skedet kanske barnmorskan vill göra en första undersökning. Hon känner efter om livmodertappen har börjat mjukna och mäter kanske med fingrarna hur många centimeter livmodermunnen öppnat sig. Kanske känner hon efter utanpå magen hur barnet ligger och lyssnar med sin tratt på barnets hjärtljud.

Både vila och aktivitet kan vara rätt i latensfasen. Känner du för att gå en promenad så är det antagligen för att du behöver det, för att hjälpa värkarbetet på traven. Att dansa och rulla med höfterna, eller att ladda upp med mat och dryck kan också kännas nödvändigt. De flesta kvinnor har svårt att bara gå och lägga sig eller sätta sig och vila under denna fas eftersom de blir uppspelta av att förlossningen äntligen har kommit igång, eller för att de oroar sig för att den ska stanna av igen om de inte rör på sig. Men kan man vila under den här fasen så ska man absolut passa på att göra det. Det är den sista chans man får innan det drar igång på allvar.

Aktiva fasen
Nästa skede av förlossningen kallas den aktiva fasen. Den anses börja när livmodermunnen öppnat sig mer än fyra centimeter. Man kallar den här fasen för ”aktiv” eftersom förlossningsarbetet tilltar i kraft och fortsätter att öka hela tiden.
Nu blir sammandragningarna längre och tätare. Det börjar kännas ordentligt och många tycker att sammandragningarna blir väldigt smärtsamma. Om kvinnan har kunnat gå omkring och göra saker som vanligt fram tills nu, så blir det plötsligt omöjligt. Nu krävs hela hennes koncentration för att kunna slappna av och surfa över värkarna.
Det är ändå bra att hålla sig i rörelse om det går. Värkarna blir mer effektiva, tyngdlagen hjälper barnet att tränga ner i bäckenet och trycket ner mot livmodermunnen och bäckenbotten gör att endorfinerna, det kroppsegna morfinet, frisätts. Dessutom blir mammans blod bättre syresatt, vilket är bra för bebisen.
Nu är barnet på väg ner genom bäckeningången. När barnets huvud passerar förbi spinaeknölarna (den trängsta passagen, mitt i bäckenet) är det många kvinnor som plötsligt blir illamående eller känner ett starkt obehag. Sedan fortsätter bebisen ner mot bäckenbotten, och då brukar det genast kännas lättare.

Utmattad och uppgivenÖvergångsskedet
Slutet av den aktiva fasen kallas ibland för övergångsskedet. Nu kan det hända att mamman känner sig utmattad och uppgiven. Hon tycker att hon har fått vad hon tål och kan bli väldigt frustrerad och till och med vilja ge upp och sluta föda barn helt och hållet. Denna fas brukar vara ganska kort, men intensiv. Pappan (eller partnern) kan pigga upp mamman ganska mycket med att påpeka att allt är som det ska vara, att det värsta nu är gjort och att hon nu snart får träffa barnet.

Utdrivningsskedet
Sammandragningarna är nu mycket intensiva och kan hålla i sig i upp till två minuter. Ibland känns det som om de avlöser varandra utan paus emellan. Nu trycker barnets huvud på ner mot bäckenbotten och framkallar förr eller senare de så kallade krystimpulserna.
Krystimpulsen kan vara olika stark, men för många känns det som ett expresståg drar genom kroppen. Känslan av att bli akut bajsnödig kan kännas obehaglig och bara själva kraften i krystvärkarna kan kännas skrämmande.
Men samtidigt är det oerhört skönt att få krysta. Om krystimpulserna är starka är det kanske bara frågan om minuter tills bebisen är ute. En del bebisar kommer ut på två krystvärkar: först huvudet, sedan eventuellt en kort paus och så kommer kroppen.
Huruvida man ska försöka hålla tillbaka krystimpulser är omdiskuterat. Ett bra råd, som dock kan vara svårt att följa, är att försöka slappna av så maximalt som möjligt även mellan krystvärkarna och bara krysta på kroppens eget kommando. Då kommer krystningen antagligen att ske precis när den behövs.

Andra barn tar längre tid på sig, särskilt om mammans krystimpulser är svaga. Det kan kännas som om bebisen åker fram och tillbaka och inte kommer någonstans. Då kan det hjälpa att kvinnan byter ställning, gärna var femte eller tionde minut. Om man orkar är det väldigt bra att försöka stå upp, röra på höfterna eller till och med gå lite. Då får bebisen den hjälp den kanske behöver att komma ner och ut.

Hurra!En bra ställning för den värksvaga mamman är att stå på knä eller på huk. Om det blir för tröttande att stå på huk kan kvinnan sitta med det ena benet under sig, så att hon vilar på sitt ena underben och häl.
Pappan kan vara till stor hjälp genom att sitta bakom kvinnan och stödja henne, eller låta henne stå och stödja sig mot honom om hon vill stå.

När bebisen kommer ut kan mamman själv, eller pappan, ta emot barnet. Hurra! Ni klarade det!

Annonser

Födslosmärta

Måste det göra ont att föda barn? Nej, självklart upplevs födsloarbetets mödor mycket olika av olika kvinnor. Men gör det ont så finns det alltid en anledning, för smärtan fyller flera olika funktioner. Dels är den en varningssignal, till exempel när du krystar – ”ta inte i mer nu, för då spricker du”! Den varnar dig för att du står inför någon form av kollaps, antingen det gäller muskler, blodkärl eller något annat. Dessutom fungerar smärtan som vägledning – de ställningar du intar för att minska smärtan är också de som underlättar barnafödandet.
Troligen är smärtan också relaterad till din stressnivå. Ju mer rädd, stressad och spänd du är, desto mer gör det ont i kroppen. Klen tröst när det kniper, men det kan ändå vara bra att känna till, eftersom man då inser att avslappning faktiskt är smärtlindrande.

Men hur slappnar av när man är rädd? Meditation, yoga eller muskelavslappnande varma bad fungerar bra för några. Många har stor hjälp av en doula eller av en erfaren barnmorska. Nyförlösta mammor som haft barnmorskan Cayenne Ekjordh med på förlossningen brukar berätta om hur de fått ”surfa” genom smärtvågorna.

”Jag brukar fråga mammorna: ”Klarar du svår smärta under två sekunder?” och det tror de flesta att de gör. Surf onProblemet är ofta förhållandet smärta/tid. Om du tänker ”Fan! Ska jag ha såhär ont i arton timmar!” så går du nästan under. Men om du klarar att hålla dig i nuet, då går det mycket lättare. Eftersom du vet att du klarade av och överlevde den förra värken, så kan du tänka ”Här kommer en till, nu klarar jag den också”.

Om en mamma får panik gäller det att jag får kontakt med henne, först via rösten eller via kroppen. Sen försöker jag få ögonkontakt. Om jag inte får ögonkontakt på en gång kanske jag måste hoppa och flaxa lite, men till slut får jag det, och då måste jag hålla kvar hennes uppmärksamhet. Ge henne en glimt av att vi kommer att klara av det tillsammans. Vad jag måste göra är att få henne att hålla sig kvar i fyrtio sekunder, hjälpa henne att stanna kvar och känna att hon kan överleva. Det handlar mycket om kärlek, och om närvaro. Jag kanske tar i henne, håller henne.

Sen gäller det att göra henne uppmärksam, för när nästa smärtvåg kommer måste hon vara med från sekund ett. Föreställ dig värken som en jättevåg, säger jag, en femmeters våg mitt ute på Atlanten. Det är ingen idé att försöka kämpa mot den eller fly ifrån den, vi måste följa med den, kanske dyka in i den … Ögonkontakt – släpp ner axlarna, släpp käkarna, släpp taget … Följ med.
Det är svårt att klä i ord hur det går till! Det är något som bara händer när man är där. Man kan inte, och ska inte tycker jag, eliminera smärtan totalt, men man kan lindra den. All form av smärtlindring går ut på att man ska slappna av. Och inte förvänta sig att det ska bli si eller så. Förväntningarna är en stor skurk i dramat!

På omvänt vis kan man bli låst i positiva förväntningar, det kan bli som en fix idé. När en kvinna har hållit på och krystat i två timmar kan hon vara så fixerad av att ungen ska ut att hon bara låser sig och inget händer. Minst 200 ungar har jag lurat ut med att fråga mamman, mitt i ett evighetslångt krystningsskede, om vi inte ska gå på krogen istället! Då tappar hon fattningen totalt och faller ur ramen. Ungefär när vi har börjat diskutera vilket vin vi ska dricka kommer en krystimpuls, och så är ungen född!”
Cayenne Ekjordh, barnmorska och rosenterapeut, som har sett runt 2350 barn födas, varav 350 i hemmet

Ner i gruvan baraDet är också skillnad på smärta och smärta. Vissa talar om ”positiv smärta”, vilket kan låta märkligt. Men det betyder att du vet att smärtan för med sig något gott.
Föreställ dig att du står framför ingången till en gruva. Gruvägaren ger dig en spade och säger åt dig att du har högst åtta timmar på dig att hacka fram världens största diamant, som finns därinne – det är bara att sätta igång och hacka för brinnande livet! De där åtta timmarna kommer att bli otroligt smärtsamma och arbetsamma, men till slut kommer du att stå där med världens största diamant i famnen. Var det värt det?
Även om det är lätt att glömma bort det under själva förlossningen så är det ju faktiskt ett barn man kommer att hålla i sina armar till sist, och då är det värt allt arbete och all smärta, varenda sekund av det.

Smärtlindring

Har du funderat på hur du ska bemöta den smärta du kanske kommer att få uppleva? Det kan vara bra att tänka i god tid på hur du vill vara rustad när du går ner i din gruva – och gärna ha en ”plan B” också, om det inte skulle gå som du har trott.
En trevlig detalj är att kroppen producerar en hel del smärtlindring själv. Studier visar att halten endorfiner, kroppens eget smärtlindrande ämne, är upp till 30 gånger högre hos en kvinna som ska föda barn än hos en icke-gravid kvinna (Goer, 1995).

Om du vill föda hemma är du i första hand hänvisad till de icke-kemiska typerna av smärtlindring. Eftersom alla metoder handlar om att slappna av, och vi känner oss avslappnade av olika saker, är det bara du själv som kan säga vilken av de nedan beskrivna metoderna som passar just dig. Det finns fler metoder, t ex hypnos, zonterapi och vissa homeopatiska medel, men de metoder som följer kanske är de enklaste att använda.

Akupunktur
AkupunkturAkupunktur är en urgammal kinesisk metod att lindra smärta. Metoden är utan biverkningar och blir allt vanligare som smärtlindring vid förlossningar.
Med akupunktur sätts kroppens egen smärtlindring igång. En helt smärtfri förlossning blir det inte, men värkarna blir inte lika svåra. Nålarna sätts på plats när värkarbetet har kommit igång ordentligt. De placeras där mamman har som mest ont, ofta i höjd med blygdbenet, på ryggen eller höften. De är tunna, ungefär två centimeter långa och sätts strax under huden med ett enkelt handgrepp av barnmorskan.
En nål placeras ofta mitt uppe på huvudet. Den hjälper mamman att slappna av bättre mellan värkarna.
Många känner ingenting alls när nålen sätts, andra tycker att det bränner till lite. Nålarna hindrar inte mamman från att röra sig. Hon kan vara uppe och gå så länge hon vill.
Akupunktur är helt ofarligt för både mamma och barn och kan kombineras med andra smärtlindringsmetoder. Halten av endorfiner ökar, vilket blockerar smärtimpulserna till hjärnan. Samtidigt ökar halten serotonin, ett ämne som ökar välbefinnandet.
Resultatet blir att mamman mår relativt bra och klarar av värkarbetet bättre, både fysiskt och psykiskt.
Fråga din barnmorska om hon har möjlighet att ge dig akupunktur!

Akupressur
Det finns vissa punkter på kroppen som man kan trycka på för att få smärtlindring under förlossningen. Bland annat på hälarna finns sådana akupressurpunkter.

MassagemojängMassage
Varma händer, en flaska massageolja och kanske en rullbjörn (ett trädjur med små runda hjul som ben) är alla bra hjälpmedel för en partner som vill ge massage mot ont i rygg och ben. (Här är tips på engelska om hur man ger skön massage!)

Varma bad
Värme i största allmänhet är mycket effektivt mot smärta. Men om badkaret är så litet att du måste ligga på rygg bör du ändå vänta så länge som möjligt med att lägga dig i badet, helst tills du är öppen 8 centimeter. Om du lägger dig på rygg för tidigt kan nämligen förlossningen bli mer utdragen än nödvändigt, och om bebisen inte har vänt sig rätt ännu kanske den får för sig att göra det alls innan den ska födas. Håll dig någorlunda upprätt så länge du kan!
(Tyvärr saknar vi information om vattenförlossning i hemmet i Sverige. Vill du bidra med fakta?)

Stön, vrål och andra urtidsljud
Du kan hämta mycket kraft till öppningsskedet genom att ”öppna upp” hela vägen ända upp till munnen. Att släppa ut spänning och smärta genom att göra starka ljud hjälper många födande kvinnor. Allt från primitiva grymtningar till operasång fungerar.

Profylaxandning
Från 60-talets början kunde blivande svenska mödrar gå på psykoprofylaxkurser för att lära sig andas ”rätt”. Andningen är en mycket bra smärtlindringsmetod eftersom den dels lär dig att slappna av effektivt och på så vis faktiskt lindra smärtan, och dels är helt ofarlig för barnet. Däremot är det tveksamt om det finns ett sätt att andas som passar alla. Troligtvis är det bäst om du försöker hitta ditt eget sätt att andas dig igenom smärta. Testa genom att låta din partner nypa dig på insidan av låret – först mjukt och sen hårdare och hårdare i en minut. Se hur mycket smärta du kan ”andas bort” genom att andas lugnt. Dra in luft genom näsan och blås ut genom munnen. För somliga hjälper det att andas snabbare och ytligare, ”flämta” igenom smärtan när den är som mest intensiv.
Det finns olika ”klassiska” profylaxmetoder – läs om Lamazemetoden och Bradleymetoden, båda på engelska.

Dans
Det är bra att vara uppe och röra sig så länge det går, och varför inte då röra sig till musik? Många kvinnor finner stor lättnad i att gunga och sväva omkring.

TENS-apparat
TNS (transkutan nervstimulering), som den egentligen heter, är en apparat som ger dig svaga elektriska stötar för att stimulera din egen kropps naturliga smärtlindringssystem. Fyra elektrodplattor tejpas fast på ryggen, över nerverna som går till livmodern. Sen reglerar du själv strömstyrkan i stötarna med hjälp av en kontroll. Om man använder den från ett tidigt skede av förlossningen brukar den fungera bra, men man bör låna hem apparaten och öva några veckor innan födseln. Fungerar förstås inte om man vill vara i vattnet under förlossningen.

Kvaddlar
Sterilt vatten sprutas in under huden, i korsryggen och ibland över blygdbenet. Även detta syftar till att få igång kroppens egen produktion av smärtlindrande endorfiner. Punkterna där lösningen injiceras är dessutom akupunkturpunkter. Den här metoden passar inte alla. Vissa får stor lindring av kvaddlarna, andra tycker att injektionerna är värre än själva födslosmärtan.

Trygghet
Till slut är det ändå så att om man inte känner sig trygg så hjälper knappt någonting. Och omvänt, ju tryggare man känner sig desto mindre ont har man, oavsett andra bedövningar. Tyvärr är trygghet inget man kan be att få av barnmorskan, eller köpa på apoteket. Det är så många saker som är avgörande för hur just du känner inför att föda barn. Men det kan vara värt att fundera på vad det är som gör dig lugn och glad, vem du känner dig trygg med, vad du behöver få höra eller känna för att du ska må bra. Det är en bra början!

På den amerikanska webbsidan Childbirth.org finns ett index över artiklar om smärtlindring under värkarbetet med många bra uppslag. I artikeln How to Support a Laboring Woman FAQ ser listan över ”doulans tio bästa tips” ut så här:

1. Stöd och uppmuntran
Tryck mot båda höfterna2. Varma och kalla omslag
3. Något att äta och dricka
4. Effleurage
5. Regelbunden kissning
6. Vatten
7. Födsloställningar, bra kroppslägen
8. ”Double Hip Squeeze”
9. Höftrullning
10. Massage

Komplikationer

Av olika anledningar fokuserar ofta debatten om hemfödsel på risker. Synd, med tanke på att det finns betydligt större risker att utsätta sitt nyfödda barn för. Varje år dör 1-3 bebisar i trafikolyckor. Ändå är det ingen som höjer ett ögonbryn eller börjar diskutera när man åker hem från BB i en bil. Och för att göra ytterligare en jämförelse dör ett femtiotal barn varje år på sjukhusens förlossningsavdelningar.

Så visst finns det risker med att föda barn vare sig man är hemma eller ej, och om du vill göra ett informerat val vill du även känna till dessa risker. Den här boken kommer inte att ta upp alla medicinska aspekter av att föda barn, men det finns hänvisningar till annan litteratur och källor här.

Ett litet påpekande bara: att fokusera alltför mycket på risker och ohälsa kan vara jobbigt om du är gravid. En variant är att låta din partner sätta sig in i de medicinska problem som kan uppstå, och låta honom/henne sköta de diskussioner som ska föras. Det kan kanske låta sjåpigt, men för mycket information om risker kan ge slagsida på verkligheten och inge en känsla av att allting är farligt (tänk bara på de ängsligaste föräldrarna nästan alltid är barnläkare ;-). Om läsningen framkallar oro och rädsla är man sämre rustad inför förlossningen. Står du på näsan i läkarböcker och läser fallbeskrivningar, glöm inte att titta upp då och då och se verkligheten, där minst 95 % av alla normala graviditeter slutar med en helt normal förlossning!

I stort sett ingenting händer helt ur det blå under en förlossning. En van barnmorska kan förutse de flesta problem som kan uppstå vid en viss födsel i åtminstone så god tid så att kvinnan hinner komma till sjukhus inom en timme, vilket brukar vara tillräckligt vid de flesta komplikationer.

Vi ska ta upp fem olika komplikationer, som många har hört talas om och oroar sig för (vilket inte betyder att de är vanliga eller livshotande):

1) Blödning hos mamman
2) Navelsträngen faller fram (kommer ut före barnet)
3) Navelsträngen är lindad kring barnets hals
4) Barnet får för lite syre under förlossningen
5) Föreliggande moderkaka

Blödning hos mamman
Denna komplikation är inte särskilt vanlig hemma och man minska risken för blödning genom att se till att den födande kvinnan dricker mycket, både under förlossningen och efter hon fött. Det är också bra om hon kan kissa ofta, eftersom en fylld blåsa kan öka risken för blödningar.
Det är oftast svårt att veta exakt hur mycket någon har blött. Tycker man att det känns osäkert och kvinnan börjar bli yr, må illa eller tappa färg ska man ringa ambulans och åka in till sjukhus. Blödningar är luriga och har man otur kan det gå fort.
Medan du väntar på ambulansen finns det saker du själv kan göra för att förbättra läget.
• Om kvinnan börjar känna sig yr ska hon ligga ner med benen högre än kroppen. Det brukar göra att man känner sig bättre.
• Om moderkakan har kommit ut är det bra att massera livmodern ganska hårdhänt. Livmodern ska kännas ordentligt hård under massagen.
• Innan moderkakan kommit ska man inte massera livmodern och inte dra i navelsträngen. Moderkakan ska komma ut spontant. Kvinnan kan gärna sitta på huk eller stå på knä och själv krysta ut den. Kommer moderkakan spontant behöver man i regel inte oroa sig för att den inte ska vara hel.
Har man en barnmorska hos sig har hon i regel livmodersammandragande medel med sig. Hon har även möjlighet att sätta dropp i väntan på ambulans.

Navelsträngen faller fram
Detta är en mycket ovanlig komplikation. Om navelsträngen faller fram ska mamman ställa sig på alla fyra med pannan mot golvet/sängen och baken uppåt. Om möjligt ska partnern stoppa in två fingrar i slidan och försöka trycka upp barnets huvud, så att det blir mindre tryck på navelsträngen. Fingrarna ska hållas kvar där till man kommit till sjukhuset och barnet kan tas ut med kejsarsnitt.

Navelsträngen är lindad kring barnets hals
Många tror att det är farligt för barnet att få navelsträngen runt halsen. Men eftersom barnet får syre genom navelsträngen är det inte risk att barnet kvävs för att det blir trångt runt halsen, och eftersom navelsträngen är så glatt och böjlig är det ytterst sällan som den sitter så hårt lindad att syretillförseln stryps

Barnet får för lite syre under förlossningen
Det finns flera orsaker till att barn kan vara medtagna när de föds och det behöver inte betyda att barnet har fått syrebrist under födseln.
Barn som inte riktigt vill komma igång ska man först och främst massera på ryggen. Har bebisen inte börjat andas inom två minuter får man börja med mun-mot-mun-metoden, fast man sätter sin mun över barnets mun och näsa och blåser in luft i barnet. Man måste tänka på att barnets lungor är små så att man inte blåser för hårt. Det ska synas att barnets bröstkorg höjs när man blåser in luft och barnet ska bli rosigare. Se instruktioner här.
Om barnet andas dåligt eller rossligt behöver det sugas. Sätt din egen mun över barnets näsa och mun och sug ut eventuell gegga, så att det inte kommer ner i barnets lungor. Oroa dig inte för att suga för löst eller för hårt – du kommer att känna precis hur hårt du måste ta i.

Föreliggande moderkaka
En föreliggande moderkaka är mycket ovanligt men upptäcks på rutinultraljuset. Tyvärr är det många som oroar sig i onödan när de får reda på att moderkakan bara ligger långt ner, eller lite för, i kanten av modermunnen. Ofta växer den inte mer sen, så det behöver inte alls betyda att den kommer att vara ivägen för barnet när tiden är inne för förlossning.
Har man inte gjort ett ultraljud kan man märka att moderkakan ligger för livmoderöppningen på andra sätt. Symtom kan till exempel vara:
• Högt och rörligt huvud i sen graviditet, speciellt hos förstföderskor
• Blödningar runt vecka 28-32 utan någon som helst orsak (man ska naturligtvis alltid ta reda på varför man får en blödning, oavsett vilken vecka man är i).
Om man konstaterar att moderkakan ligger för vid en hemfödsel får man åka in till sjukhus för att få ultraljud och dropp. Det behöver inte nödvändigtvis leda till kejsarsnitt.

Påverkan

Negativa attityder hos den eller de som ska hjälpa den födande kvinnan är inte bra. I födande stund är hon ofta mer öppen för intryck än någonsin förr eller senare i livet. Småsaker kan störa hennes koncentration och lugn. Om barnmorskan eller partnern är rädda, illa till mods eller har någon form av outtalad konflikt kan detta påverka den blivande mamman och få henne orolig eller ur balans i mer eller mindre grad.
Detta kan ju kanske vara svårt att helt undvika, men det hjälper om man lärt känna barnmorskan sedan tidigare och dessutom ser till att hålla nere antalet personer i förlossningsrummet.

Samtidigt som man självklart måste kunna lita på läkare och barnmorskor måste man också kunna få till stånd en dialog, om deras rutiner eller ingrepp känns oförenliga med ens egna erfarenheter eller intuition. De flesta läkare och barnmorskor har inga problem med detta, men ett fåtal kan känna sig ifrågasatta och reagerar med att lyssna ännu mindre. Lösningen på detta, om det inte hjälper att vara vänligt envis, är att be att få annan personal. Skyll på personkemi om det känns lättare: ”Jag känner att vi bara pratar förbi varandra. Det vore nog bäst om det fanns en annan barnmorska / läkare som kunde komma istället.”
Låt partnern ta hand om all kommunikation om det går, och spill ingen onödig energi på att diskutera. Kom ihåg att du inte gör något fel eller dumt. Det är faktiskt din förlossning!

På sjukhus finns ofta en osynlig konflikt inbyggd. Du kanske kommer dit och upplever att du ska föda ditt eget barn, och att det är du och din eventuella partner som föräldrar som har det yttersta ansvaret för ert barn.
Men så kan inte förlossningspersonalen se det. Om något skulle gå på tok är det barnmorskan eller läkaren som bär det yttersta ansvaret inför Socialstyrelsen, och hon eller han kan bli prickad eller i värsta fall fråntagen sin legitimation.
Det är alltså mer som står på spel än ditt barns hälsa, även om den självklart kommer i första hand för alla inblandade. Om man inte har detta samband klart för sig kan det vara svårt att förstå varför inte den födande kvinnan alla gånger kan få fatta de avgörande besluten, även om hon så önskar.

Självklart önskar alltid föräldrarna sitt barns bästa. Eftersom man har en så oerhört stark beskyddarinstinkt gentemot sitt barn är man beredd att gå med på nästan vad som helst för att barnet ska må bra. Detta, i kombination med vår starka auktoritetstro och att vi kanske inte funderat igenom våra möjligheter, gör oss väldigt utsatta för påtryckningar när vårt barn föds.
För vissa kvinnor passar det utmärkt att helt och hållet lämna över ansvaret till andra. De känner sig absolut trygga med detta, och skulle inte vilja bestämma själva över något som gäller tiden före, under och efter förlossningen.
Men de flesta kvinnor vill i större eller mindre utsträckning bestämma själva vad som känns bäst för dem, och hur de vill bli behandlade under sin graviditet och förlossning. Om de exempelvis blir tillsagda att ligga på rygg fast de känner att det inte är skönt eller att det hämmar barnets syretillförsel, då kommer de att känna sig otrygga.
Tyvärr är det svårt att stå på sig i ett förlossningsrum! Dels är man så upptagen med själva barnafödandet att man knappast orkar eller hinner argumentera. Man vill inte heller gärna bli ovän med barnmorskan som ofta upplevs som en livlina. Dels är man oerhört rädd att ha fel, och på så vis skada sitt barn.
En sådan situation är inte bara tråkig, den skapar otrygghet och är en riskfaktor. Men de flesta som arbetar på förlossningen inser att det är deras ansvar att den inte ska uppstå och försöker vara lyhörda för föräldrarna.

Om barnet dör

BebiskramAv olika anledningar är det väl så att man inte under sin graviditet får så mycket chans att prata om vad som händer när förlossningen inte går bra. De verkligt tragiska eller problematiska förloppen pratar man i stort sett aldrig om på föräldrautbildningen eller i mödravården.
Men ett barn kan födas svårt skadat eller dött, eller det kan dö inom kort efter födseln. Sådant händer. Det kan vara bra att tänka igenom vad som kan hända, och framförallt vad man skulle vilja att alla ska göra om någonting händer. Detta gäller inte bara hemmafödande utan alla föräldrar!
Många tror att de skulle anklaga sig själva mer om barnet skulle dö hemma. Men ansvaret känns inte annorlunda, vare sig man var på sjukhus eller hemma. Skulden, sorgen och smärtan är densamma. Och kärleken. Glädjen att man ändå fick se och hålla sitt lilla barn en liten stund.